Jag startar denna blogg mest för mig själv och om andra blir inspirerade under tiden så är det en bonus. 

Jag tänker skriva här för att följa mitt eget beroende under året 2015. Om jag fortsätter efter årets slut får jag se. 

Jag har kommit fram till att jag är sockerberoende. Jag har i hela mitt liv kämpat  mot och med detta.Redan tidigt  mitt beroende till tidig barndom. Morfar va den enda som fick häla på socker på min gröt när jag och min bror sov där, för att han hällde på tills man sa stop. Det spelade ingen roll hur mycket det va.... Jag sa aldrig stop för änns det va ett vitt berg över gröten... OJ vad jag njöt när jag åt frukosten hos mormor och morfar. månadens höjdpunkten. 

Sen har vi året 2010 då jag för första gången slutade äta helt socker ett tag. Inte för att jag trodde jag va beroende utan för att jag hade gått upp så ofantligt mycket i vikt och jag behövde gå ner. Så stor hade jag aldrig varit och jag bodde med en tjej på ett internat som också ville gå ner. Då använde jag mig av GI-metoden. Jag va så sjuk de första två veckorna att alla på skolan trodde jag skulle bli tvungen att läggas in på sjukhus. Det va inte för att jag va ledsen eller liknande. Det va ju en avgiftning på sockret. Inget kaffe eller kolhydrater första månaden. Inte konstigt jag sov vid alla tillfällen jag fick. 

Jag gick ner några kilon och har sen dess kämpat med att hålla vikten nere. Träffade min kille 2012 som är duktigt på att träna. Han gjorde att jag fick kontroll på mitt ätande ett tag. Jag ville inte äta för mycket eller för konstigt framför honom. När han åkte in i fängelse hade jag det kontrollerat ett tag. Jag lyckades med träning en stund. Sen gick det utför. När han kom ut kom jag på den geniala iden att det går ju att äta i smyg... 

Min gräns va nåd när jag tar mitt socker in i badkaret för att få vara i fred från min ungdom och min kille. Och bara få äta i fred. När jag sitter där med en burk kakor och ser hur jag åter igen börjar tappa formen och hur jag inte kunde hejda mig själv blev jag rädd. Rädd för mig själv och mitt beteende. 

För första gången inser jag att jag faktiskt har ett problem. Det är inte bara för att jag har dålig karaktär eller liknande. Jag får rent ut av panik som jag inte kan eller får äta. Jag sitter i badkaret och tänker tillbaka. När hade jag roligt sist med mina vänner eller kille utanför hemmet? När va jag i väg någon stanns när jag inte tänkte på att få åka hem igen för att få äta nått?? Jag kunde inte komma på svaret. 

I och med att jag alltid sagt att jag äter för mycket sötsaker så har jag fått höra olika svar eller frågor. Men det fanns en som verkade förstå mig. Hon sa till mig att jag borde kolla upp sockerberoende. 

Till saken hör att jag jobbar med vuxna med beroendesjukdomen. Men har aldrig tänkt tanken att jag skulle vara en beroende. 

Tillbaka till badkaret. Jag satt i alla fall där och tänkte på det min kollega sagt. Sockerberoende.... En beroende vill vara ensam med sin drog. Vill inget annat än att få vara i fred. Vill aldrig dela med sig av det som gör än lugn för stunden.. Va det verkligen jag??? JAPP det e det!!

Jag gick ut till balkongen och prata med min kille. Meningen var inte att jag skulle säga något men när jag hörde hans röst brast det. Mina ord kom ur mig som en sång. Jag berättade allt. Utelämnade inget. Han satt lugn och lyssnade. Frågade ibland och jag svarade ärligt. Min kille är en nykter beroendepersonlighet och vet vad det innebär att öppna sig som jag gjorde. Jag hade i min fantasi tänkt att han skulle skratta åt mitt problem men det gjorde han inte. I stället stöttade han mig och hjälpte mig att ta beslutet. Bara för i dag. Bara för en stund skulle jag inte äta (när jag skriver äta så menar jag inte äta socker).  Jag tog kakorna och kastade dom. Min kille gick ut med soporna och sen började min resa mot mitt beroende. 

Det va den sista juni 2014. 

Jag träffade en PT några dagar efter som förstod mitt problem och la upp en kostplan till mig som gick ut på att jag inte skulle äta socker i någon form. Det svåra med mig är att jag inte äter grönsaker eller frukter (med undantag från grillad majskolv och lite grönsaker i maten om det är riktigt finhackat). Så han la till att jag skulle äta bulgur ( jag vet att det är lite kolhydrater men jag triggas inte av det) .

Allt går jätte bra och dagarna flyter på. Dagarna blir till veckor och jag klarar mig riktigt bra. Mycket bättre än va jag kunde tänka mig. Jag börjar må bra och vaknar inte längre bakis och seg. Kilorna rasar på mig och folk runt omkring berömmer mig. Mina närmaste förstår min resa och stöttar mig. Jag har som mål att jag innan min födelsedag i slutet av november ska ha gått ner till min målvikt och vara snyggare än någonsin. 

Min 30 årsdag kom och jag nåde nästa båda målen. Jag va riktigt snygg... Snyggare än va jag någonsin varit och jag hade aldrig haft en så fin kropp. Jag va så stolt över mig själv. Jag nådde inte min målvikt men det va nära. 

Jag va så glad och stolt att jag bestämde mig att jag skulle fuska med kosten...BARA LITE!!! nä nu ljuger jag . Jag hade redan för länge sedan bestämt mig för att jag skulle fuska på min födelsedag.

Sagt och gjort. Jag fuskade. Inga konstigheter. Åt mindre än vad en normalbrukare brukar äta. Det gick så bra att jag tänkte att jag kan släppa lite på kontrollen och äta lite kolhydrater eller lite socker. 

Sen gick det fort.........

Från att träna 3-4 ggr i veckan till kanske 1 gång i veckan under december. Jag åt i början varannan dag något med socker sedan lite varje dag. Mot slutet av december åt jag som förut. Socker hela tiden. Dock gömde jag mig så att ingen skulle se. Nu va det inte bara skam över att jag överåt utan nu var ju skamen över att jag sagt att jag slutat med sockret och inte skulle tillbaka. Skammen över mitt misslyckande. Och det var något nytt för mig. Visst jag har misslyckats förut men inte som nu. Jag har under månaderna innan december pratat högt och brett om hur jag slutat med socker och alla i min omgivning visste.... Hur fan skulle jag göra nu då??

Min kille påpekar att jag inte längre har några hämningar. Jag tvekar inte längre att äta va jag vill. Jag blir arg och kastar skit på honom över hur han handskas med saken. Det enda han vill är ju att hjälpa mig tillbaka till mitt braiga mående igen... 

Innan julafton får jag svårt att andas och hjärtat skenar iväg. Jag får för första gången i mitt liv en ångest attack... I och med att jag jobbar med det jag gör vet jag i teorin tecknen... Jag tar upp telefonen och bokar tid på vårdcentralen för att få komma till en psykolog eller nått. Jag fick tid den 16 januari. Min kille blir orolig och försöker ännu mer att få mig att sluta äta. Jag lovar mig själv och honom att ta tag i det igen efter nyår. Jag börjar den 26 december och klarar mig till nyårsafton. Då äter jag efterrätten och njuter fullt ut... Jag vet att jag från och med januari jag ska göra helvetes rean igen. Avgiftningen!!

Nu sitter jag här den 3 januari och försöker sluta. Det har gått rätt så bra.... 

I går och i förrgår va jag helt fri :) Fram tills alla förutom jag gått och lagt sig i går kväll. Då slank en tesked nutella ner..... Men bara en. Sen insåg jag va jag höll på med och la bort det. Nutellan e min ungdoms. Mitt humör e svajigt och har en otroligt kort stubin hemma men dom har överseende med det. Dom vet att det går över. Sist tog det två veckor. 

Så i går bröt jag sockerfriheten för  första gången detta år. FAN OCKSÅ!! Men jag vaknade i morse och skulle "hoppa upp på hästen" igen som man säger. Klarar mig hela dagen. Börjar jobba kl: 13,00 och såg att det va tacos till middag i dag. Tänkte att det e lugn. Jag äter bara köttfärsen. Inga problem alls. Lagar maten och dukar fram allt. Sen kommer klienterna och sätter sig. Vad gör jag. Tar både mjukt skall och dom där jävla nachochipsen. Okej jag åt bara lite men ändå... Där sprack min första dag som sockerfri igen!!!!

Meningen var att jag i går skulle gå på OA-möte och be om en sponsor. Men min hund va tvungen att uppsöka veterinär akut pga en sprucken klo så det blev inte av...(vet att det låter som en ursäkt)

 Möte är inbokat till i morgon i stället.... JAG MÅSTE GÅ PÅ DEN!!!. 

Om det blir en sponsor? Det får jag se. Jag kanske inte är redo än.. 

A det va lite om min början på resan. Nu är det meningen att ni ska få följa med mig i min berg och dalbanna. 

Jag kommer skriva när jag är sugen och jag kommer skriva för att peppa mig själv. Ärlighet är nyckeln till framgång har jag lärt mig!!

Juste jag kanske ska nämna att jag är dyslektiker så det kommer garanterat finnas stavfel, särskrivningar och massa konstigheter i mina texter! 

Hoppas ni alla har en bra lördagskväll. 

Kram på er!